140 fler år av lärkanandan
Jag har nu gått i denna skola i två år, och det är med glädje som jag tänker tillbaka på min skolstart hösten 2023. En stor orsak till varför jag sökte till Lärkan var den mycket omtalade lärkanandan, och första gången jag kände att jag verkligen upplevde den ordentligt var på det traditionella evenmanget Filmens natt. Kvällen gav mig ett så bra intryck av skolan - det var en stor glädje att få vara del av en skolgemenskap med fina traditioner som denna, med vissa som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet. Jag njöt verkligen av evenemanget, och en stor del av det var att så många deltog: majoriteten av skolan var där. För första gången var det inte “lame” att delta i skolgemenskapen.
På årskurs två ställde jag upp till konventsstyrelsen. Jag ville gärna vara med och fortsätta dessa fina traditioner. Sedan blev det då i november dags att ordna filmens natt, detta evenemang som hade fått mig att uppskatta vår skola så mycket mer när jag började. Vi valde filmer baserat på vad folk önskat sig, köpte snacks för ett par hundra euro, och organiserade allting så bra som vi kunde. Föregående år hade det blivit lång kö vid dörren, så vi såg till att vi kunde hantera en större mängd människor. Allt detta för att uppehålla Lärkans traditioner så bra som möjligt, och förhoppningvis ge 08:orna en lika bra skolstart som jag hade fått året innan.
Allting gick som planerat: vi hade inget teknikstrul (mirakel, jag vet), vår bokföring vid dörren fungerade som den skulle och tilltugget var serverat i ett separat klassrum. Allting gick så bra som man kunde förvänta sig - med ett undantag. Filmens natt brukar ha runt 200 deltagare. Detta år räknade jag till 80. Det är visserligen många människor, och det är roligt att de kom, men det är så mycket färre än det förväntade antalet. Jag tyckte att detta var väldigt synd: det var till stor del faktumet att majoriteten av skolan kom som gjorde evenemanget så minnesvärt för mig.
Lärkanandan i vår skola håller på att försvinna. Denna lärkananda som gjorde ett så positivt intryck på mig när jag började för två år sedan. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men det är så det känns för mig. Sättet som detta märks av rent konkret är för mig deltagandet i skolevenemangen, som årets styrelse - såväl som förra årets - tydligt märker av. Faktumet att vi fick äta godiset från Filmens natt som mötestraktering i flera månader och att vi bara hade en frivilligt uppställd till Talangafton pekar på samma fenomen: intresset för Lärkans traditionella evenemang minskar, och det i snabb takt.
Som jag nämnde i inledningen så är dessa evenemang för mig en otroligt viktig del av skolans gemenskap. Denna gemenskap - lärkanandan - som jag så många gånger stoltserat med när jag har berättat om vår skola. Det självklara motargumentet mot mina smått cyniska klagomål är såklart att lärkanandan går mycket djupare än dessa evenemang, och det här är säkert sant. Trots det så är de enligt mig det mest tydliga sätten som lärkanandan uttrycker sig: denna vilja att delta i skolrelaterade saker också utanför skoltid. Att göra det lilla extra. Att vara genuint engagerad. Det är enligt mig en enorm förlust för vår skola ifall detta går förlorat.
Och mina iakttagelser sträcker sig faktiskt längre än bristande engagemang i styrelsens diverse aktiviteter. Jag har - främst från årkurs ett - hört kommentarer som jag aldrig skulle förvänta mig från en lärka. Kommentarer som är på riktigt elaka och skadliga. För mig känns det som att dessa människor fullständigt har missförstått vad denna skola står för. Jag minns klart och tydligt när kuratorn på SH1 berättade om hur “vi inte riktigt har mobbning i Lärkan.” Jag var väldigt imponerad av att höra detta, men nu känns det som att det inte nödvändigtvis är verklighet länge till.
Allt detta tjatande kan gott och väl bero på att jag är gammal och konservativ, och inte kan acceptera att en skola och dess elever förändras. Lärkanandan kan mycket väl synas på andra sätt, sätt som jag inte förstår eller uppskattar. Jag nekar inte att detta är en möjlighet. Jag hoppas dock att det är fler än jag som håller med om att vi är i processen av att tappa något mycket värdefullt och unikt. Jag hoppas att framtida lärkor kan få samma varma mottagande som jag fick. Jag hoppas att jag - också i framtiden - kan vara stolt över att vara en lärka. Jag hoppas att lärkanandan fortsätter att leva och frodas i Finlands bästa skola i 140 år till.
Alfons Rasmus, chefredaktör 2024-2025