Nedan finns lärkanalumnen Christian Lax text i sin helhet, eftersom vi tyvärr inte hade möjlighet att trycka hela texten i tidningen. Lax gick i Nya Svenska Läroverket från 1949 till 1959, och är idag 86 år. Längst ner finns också Bengt Ahlfors skämtartikel om finskaläraren “Tonttus” prov, som också nämns i Lax text. Flinganredaktionen vill rikta ett stort tack till Christian som tog sig tid att skriva denna text.

En Lärkas odyssé från vinterkrig till student 1959

Del 1 - Livet i Finland under och efter kriget

Bakgrund

Jag är 86 år gammal, när jag skriver detta, för att berätta om en tid, som för dig känns fjärran, men för min

generation betyder minnen för livet. Ändamålet är att ge dig en inblick i, hur dina mor- och farföräldrars liv

gestaltade sig under krigsåren och den karga tiden efter detta, tills ett spirande hopp om en ljusnande

framtid skymtade i fjärran.

Min generation, som föddes kring 1940 fick livets början under brinnande krig, för att senare övergå till att

slicka såren under efterkrigsåren - en kärv tid i Finlands historia för envar. Landet var utarmat och en saftig

krigsersättning skulle betalas till den anfallande parten, Sovjetunionen. Oersättliga var förlusterna. Under

vinterkriget, (1939-40), som räckte100 dagar stupade ca. 25 000 stupade män och 45 000 skadades,

många med fick bestående men. Under fortsättningskriget 1941-1944 stupade 70.000 man. Tänk dig att

detta skulle ske i dagens läge, vad det skulle ha för följder och hur det skulle kännas, när släkten och

bekanta skulle nås av dödsbud under ca. 5 års tid unga pojkar från 20 åringar till medelålders män stupat.

Statens och befolkningens ekonomi störtade och det var knappt av allting. För att fördela tillbudsstående

råvaror, mat och andra nyttoföremål jämnt mellan alla, grundades en Folkförsörjningsnämnd. De delade ut

kort med kuponger. Det fanns kort för fullvuxna och barn, då man ville tillgodose barnens behov i växande

ålder.

I tidningen kunde man läsa vilken kupong, som berättigade till inköp av vad.

Det var brist på speciellt varor, som måste importeras med dyrt förtjänad valuta eller, som var bristvara.

Man kunde också ansöka om licens, för att köpa t.ex. ringar till en cykel, vilket vi gjorde, för att från vårt

sommarställe i Nordsjö-Kallvik (nuvarande Aurinkolahti/Solvik, (som fått namn efter vår tomt Solvik ) för att

fara till lanthandeln på 2 km:s avstånd och inhandla mat.

Bilbeståndet bestod av förkrigsbilar, som inte beslagtagits av armén eller i bästa fall returnerats. Det skulle

finnas mycket att berätta, men detta räcker för, att ge en inblick hur livet gestaltade sig då för gemene man.

Vi kom till och vaknar upp

Min årsklass vaknade till liv kring vinterkriget. Själv föddes ja i ett vindsrum till i en liten bondgård, då

familjen hade satt sig i ”säkerhet” 8 km utanför Vasa i Gerby. Barnmorskan hann just och just fram i tid med

sparkstötting på väg från en tidigare förlossning. Min sex år äldre syster, som fortfarande lever, stod på

farstutrappan och blickade mot Vasa, där himlen lyste röd, då staden just bombats. Så har det berättats

mig. När hon kom för att titta på den nyfödda brodern utbrast hon ”Mamma var detta nödvändigt”?

Mina klasskamrater och jag vaknade upp till liv våren 1943. Jag var 3+ och mitt första minne är att jag

kissade i sängen till min mammas stora förargelse. Jag hade visst varit torr en längre tid. Minns också att

jag stod i sängen med höga kanter med vertikala spjälor av rör. I de fyra hörnen fanns det mässingsbollar

och dem räcktes jag just och just upp till, skruvade loss dem och kastade dem på golvet till min mammas

förtret. Tidiga tecken på ett operativt lynne.

Krigstiden

Följande minnen ansluter sig till bombardemangen sommaren och hösten 1943. På sommaren var vi

tillfälligt på Solvik och sökte skydd. När det blev bombardemang, satt vi nere i källaren i vårt sommarhus,

som gav skydd för splitter men inte för fullträff. Man hörde hur bomberna vinande singlade ner och

kreverade längre bort men också närmare. Ingen säker plats.

Vi bodde på Skatudden mittemot Keskos stora komplex och i dess stora källare fanns skyddsrum för

hundratals mänskor. Bombardemangen skedde oftast på förnatten vid klart väder och månsken, då

piloterna navigerade med synsinnet.

Man låg halvt påklädd i sängen, för att komma fort i väg. Också pojkarna hade livstycken, där

strumpebanden var fästa, för att hålla upp strumporna såsom Pippi Långstrump. Knapparna var många och

man hade inte tid att knäppa dem, när alarmet kom. Kläderna var färdigt i högar, som i armén, för att man

snabbt skulle få dem på sig och störta ner till bombskyddet på 10 minuter. Det var höst och kallt och jag var

3 år började närma mig 4. Än i denna dag känner jag då och då igen den fuktiga kalla luften med en

kännspak doft av cement, som slog emot en, när man rusade till bombskyddet, dit en armada av folk

strömmade. Där satt man sedan och lyssnade på hur bomberna singlade ner och kreverade. Till min

mammas fasa kommenterade jag ”nu var det en 200 kilos bomb ”nu var det en 500 kilos”, som jag hör

någonstans och apade efter, medan hon satt och höll om hatten och öronen, för att inte hör bomberna och

krevaderna. En gång, när vi kom ut stod tre våningshus på ca. 3-400 meters avstånd i full brand med

våldsamma lågor från takregionerna.

Bombardemangen blev allt större och vanligare på hösten. ”Slutfanfaren” närmade sig efter ställningskriget.

En söndag hade Pappa och mina två äldre syskon 6 och 9 år, gått på bio till Bio-Bio vid Studenthuset. Det

blev bombalarm och filmen stoppades. De kände inte till något bombskydd i närheten, så de hade att välja

mellan att stå inne i huset och bli under det, ifall det störtade samman, eller gå ut och utsättas för splitter.

De valde att stå i dörröppningen och sedan springa åt någotdera hållet. På vägen hem tog de sig fram via

Alexandersgatan, där flera hus hade träffats, husen brann och skrot hade singlat ner på gatan. Min syster

bongade en blindgångarbomb på gatan. Mamma var ifrån sig av oro, man kunde ju inte ringa mobilt på den

tiden. Bara att vänta på ”domen”, om den kom.

En natt var det på gång igen. Vi bodde i femte våningen. När vi kom tillbaka hem, hade alla fönstren

splittrats av en tryckvåg. Också våningen under var i samma skick. Vi tog pick och pack och flyttade till

bekanta i tredje våningen och till hotell följande dag. Ganska snart skulle vi hysas in i en bondgård i Nickby.

Bilen kunde inte köra in i innerstaden, utan stannade vid Hagnästorg. Vi hade en terrier, som vi måste bära,

då gatorna var helt täckta av lager av glassplitter. Det klirrade och knastrade.

Nu var det senhöst med snö på fälten. Ganska fort begav vi oss med pick och pack till Vasa, till morfar och

mormor, där vi lustigt nog kunde fira jul. I Hartmanns järnaffär köpte morfar ett miniatyrstockhus åt min bror

och åt mig en motsvarande väderkvarn. Man kunde bygga ihop dem. Min väderkvarn har jag ännu kvar och

den står på öppna spisen. Detta är enda prylen jag har kvar från den tiden – blir snart antik.

Vi beger oss till Vasa bort från akuta kriget

Morfar, som var läkare och hade många patienter, hade goda kontakter på landsbygden. Det berättas en

solskenshistoria. De var känt att doktor Boucht hade bråttom och han hade två omklädningsrum, där man

tog av sig efter behov. En bondmora hade hört om detta och när hon steg in i mottagningsrummet helt

sprittis, frågade hon ”Vill doktor Boucht köpa ägg”. Välvillig, som han var, misstänker jag att han skötte

saken. Kanske han betalade med en undersökning om bondmorans hälsotillstånd och gav kanske en

skärv. Historien ger inget svar på detta.

Vi flyttade i januari 1944 ut till Solf 10 km utanför Vasa, där vi fick hyra ett hus i anslutning till en större gård

på Mobacken. Där var vi till krigsstilleståndet 1944 på hösten. Det var en intressant tid och att uppleva

riktigt lantliv och se hur bondfolk lever och klarar av sitt liv och leverne. Gårdarna hade det olika ekonomiskt

ställt från välmående till fattigdom. Trots att jag var 4 + år, så har denna inblick följt mig genom åren och

visat hur andra kan ha det jämfört med oss stadsbor, som mot denna bakgrund verkar vara inskränkta

materialister, dit jag själv förstås också hör.

En gång for vi med en bonde till en lada efter hö med häst och skrinda (Ett släp med medar, samt höga

lätta sidor för hö) På hemvägen satt vi högst upp. Bonden körde i dike mellan åkertegarna . Vi hamnade i

djupa snön i diket och höet över oss. Ingen fara det var mjukt och lätt omkring oss.

En gång berättade mamma att vi skulle få besök och jag förstod inte riktigt vad det gällde. Det var på

sommaren och en man uppenbarade sig, som alla andra kramade och kände väl. Jag bara undrade, när

mina syskon hoppade på hans mage. Jag var något negativt inställd. Sov alltid i mammas säng och nu

skulle jag plötsligt tvingas att ta min tillflykt till köket – inte trevligt. Undrade varför????

Du förstår säkert att det var vår pappa, som jag inte sett sedan hösten. Jag hade glömt bort att han fanns

till, då han inte synts till och inte talades det om honom heller. Efteråt har jag nog kommit ihåg honom från

den tid vi bodde i Helsingfors under bombardemangen sommarn 1943.

Det var en trevlig tid i Solf. Vi lekte skojiga lekar med gårdarnas barn ”Kalikakalika Gubben är hemma” och

”Vink”. Vi följde med djurlivet: kor, hästar, grisar, får och hur man nackade hönor, som flaxade i väg

huvudlösa. Vi var nära naturen. Något ”gota” fanns ju inte, men stenfoten var fuktisolerad med svart beck.

När det var varmt blev det mjukt och vi skrapade loss en klump och tuggade på den. Alltid smakar det litet

fågel, men hälsosamt var det kanske inte, men ”Nöden har ingen lag”.

När det blev vapenstillestånd och småningom fred, flyttade vi hem till Skatudden. Mina syskon hade haft

två kaniner som keldjur, jag var för liten för sådant. Jag var väl ”keldjur” själv. Innan vi skulle resa åt vi en

sista lunch. Meny var litet speciell. Kaninerna hade försvunnit och vi fick kaninstuvning. Vi åt med god aptit

och jag kommer än ihåg att de 4 små njurarna var extra goda, en per person. Som sagt ”Nöden har ingen

lag” Sedan dess har jag inte fått kaninstuvning - tyvärr.

Tillbaka i Helsingfors

Syskonen började i skola. Min syster i Lönkan, som då var inrymd i ett trähus på Lönnrotsgatan och min

bror i Lärkan på Mikaelsgatan, där Pappa och min Farbror gått.

Syskonen var i skolan och jag hade inte någon att leka med, så jag var hemma och hittade på egna lekar.

Det fanns inte dagis eller något ditåt ännu på många tiotals år.

Inspirerad av bussen till Lande, gjorde jag en buss av soffan och satt längst fram. En käpp var mekanismen

man öppnade dörren med och en annan var handbromsen. Jag lånade största kastrullocket och det var

min ratt. Med blyerts ritade jag knappar för olika funktioner, som jag tryckte på och allt fungerade perfekt.

Jag körde omkring med bussen, drog i handbromsen öppnade dörren, släppte in passagerare och tog

betalt. Spirande ingenjörsfrö. Formulabilarnas konstruktörer har decennier senare kommit på denna

bländande idé med knappar på ratten, som numera är vardagsmat i alla bilar. Ett annat ljus gick också upp

för mig, när jag hörde att fartygen var av järn och min första kommentar var, ”Hur kan de flyta” Efter en

stunds begrundande, kom jag till att om man gröper ur järnbåten tillräckligt, så måste den ju bli lättare och

till sist lättare än undanträngda vattenvolymens vikt. Jag var då kanske sju år. Nog var ju Arkimedes en

baddare i fysik, men han tycks ha sysslat med enklare saker också. Senare blev fysik mitt favoritämne, då

den förklarar hur allt hänger ihop och som man klär i formler, vilket är till nytta i det praktiska livet.

Till Solvik på husesyn

Nu tillbaka till andra saker. På våren 1945 for vi till Lande för att se hur det står till där efter kriget. Man for

dit med Liikennes gamla röda bussar körde över Brändöbron, som var byggd av stockar och annat

klapprande trävirke. Det knakade både i den fullproppade bussen och i bron och det var obehagligt, när det

lät som om allting skulle brista i fogarna och inte såg man ens ut. ”Laxar i en laxask”.

Framme på Lande gick vi husesyn. En bomb hade fallit på det äldre husets glasveranda, men grannarna

hade släckt branden.

En stor bomb hade kreverat alldeles nära på grannens tomt och gjort en djup krater, mycket djupare än min

brors längd. Jag vågade mig inte ner, om jag inte skulle ha kommit upp. Grannens brygga hade fått två

smällar och var helt kass. Brinnande fosfor hade bränt djupa ärr i vår betongbrygga. Elaka splitter hade

perforerat det större huset. En taggig järnflisa stor som ett ägg hade gått genom väggen och fastnat i

föräldrarnas sovrums bakväg. Står man i vägen för en sådan sliter den nog ut inälvorna och tar den i

huvudet så.....ingetdera alternativet särskilt bra.

Jag går nu fram till tiden när jag började gå i förberedande skola, som det hette på den tiden.

Skolan låg vid Riddaregatan och inrymd i en halvkällarvåning till ett läroverk för flickor, Lavan. Fönstren satt

högt uppe under taket. Jag skulle gå där två år, men mitt i allt blev det folkskola och de privata förskolorna

skippades. Det blev då att gå tre klasser enligt den nya skolordningen.

Livet börjar stabilisera sig men ännu knalt

Utmärkande för tiden år 1946 var att endast två år gått, sedan det blev fred och det var knalt på alla håll.

Extra skatter damp ner genom brevlådan och det var endast att betala. Man bodde på hyra, för tog man

banklån, för att köpa en lägenhet, så ansågs man vara på obestånd. Mina föräldrar köpte sin första

lägenhet, först när de ärvt och pappa blivit pensionerad. Han hade varit chef för en byggnadskonsultbyrå,

men lönerna var små och de räckte just till för basic. Hur tiden gått vidare och allt blivit bättre visar att jag

kunde bygga ett hus i Kaitans med min studiekamrat år 1968. Jag var då 28 år och hade inga pengar.

Lånade allt 100 000 mk och återbetalningstiden var 10 år och räntan 9%. Lönen var då 2800 mk/mån, så

det blev att betala tillbaka ca. 150 000 eller 1250 mk/mån. Min fru jobbade. Dessutom återbetalade man

kapitalet i jämna annuiteter och belupen ränta, så det var kärvt i början. Visserligen fick man dra av

räntorna från inkomsterna, så det hjälpte litet på traven. Blev samtidigt lyckligtvis byggnadschef för

Schaumans cellulosa-och pappersfabrik i Jakobstad. Lönen steg och huset var uthyrt, så det betalade sig.

Tillbaka till skoltiden 1946. Det var fortfarande ont om allting. Mamma sydde golfbyxor och skjortor,

stickade strumpor, sockor och tröjor. Tyg till byxor fick man av bekanta herrar i bekantskapskretsen, vilka

avstod från begagnade slitna kostymer. Kostymerna sprättades upp och vändes. Sen blev de byxor.

Mamma sydde också min systers kläder och åt sig själv. Hon gick till Stockmanns och köpte Stils mönster

och sådant tyg man fick tag på och så blev det kläder. När min syster gifte sig 1952 fick man just och just

tag på vitt tyg, med det var att ta vad som fanns, inget urval.

På snasksidan var det inte bättre. I en kiosk vid Salutorget kunde man köpa Namumuruja. De var avlånga

torkade morotsbitar doppade i sackarinlösning, för att göra dem sötare. När jag gick i folkskolan fick man

rätt att köpa en godsak för 10 kg insamlat tidningspapper. Jag samlade 20 kg och fick köpa två påsar en

Fazers bästa och en med röda sura karameller. That´s it. För att få variation fick vi de tomma

tandkrämstuberna, som vi klippte upp och så slickade på resterna av tandkrämen. ”Alltid smakade det litet

fågel det också”

Man försökte ju också sporta litet. Vi hade några gamla skidor och bambustavar med stor kurra. På

söndagarna skidade Pappa och barnen över isen till Högholmen och ett varv runt. Det fanns alltid bra is på

vintrarna på den tiden. Man måste ta sig över en fartygsränna på en smal och skranglig lyftbar träbro i. Den

var dessutom isknölig och det var obehagligt för en liten pojke. Under var det vatten med hotande isflak.

Man försökte också skrinna. Våra vinterskodon var ”sportkängor” (monor efter fabrikantens namn), som var

de enda vinterskor vi hade och de användes till allt också i skolan. I klacken fanns ett beslag, där man

kunde vrida fast skridskon, Nurmare. Framtill på kängan klämde man fast dem med sidobeslag med en

speciell nyckel. Man kunde skrinna behjälpligt, men föll man så lossnade hela härligheten.

Det var hela fritidssysselsättningen på vintern många år.

Sommarvistelse på Solvik

Till somrarna flyttade vi till Lande genast, efter skolavslutningen och ”Den blomstertid...” 31.5 och tillbaka

kom man dagen innan skolan började 1.9. Om allt gick väl, for man in till stan en gång, för att klippa håret.

Flyttningen till Lande innebar att man beställde en lastbil och packade den full med kökskärl, bolster och

madrasser och annat man behövde för sin tillvaro. Högst på lasset kom mammas blommor, som såg litet

vissna ut av fartvinden såsom ”Sissusen ser ut.../Rammel ”. Man hade inte dubbla uppsättningar av allt

man behövde. Sommaren var lång och trevlig. Grannarna hade barn i samma ålder som vi.

Det var mycket strandliv kring båtar och simning. I ett skjul hittade vi skrovet till två

ca. 50-60 cm segelbåtsskrov, som vi målade, försedde med mast, roder och segel av Mammas dynvar.

Stranden var långgrund och sträckte sig långt åt väster längs stranden utanför andras tomter. Där seglade

vi omkring med båtarna och styrde genom att skuffa till aktern med en bambupinne. På den långgrunda

stranden fanns det stora stenar och en gammal brokista. Den döpte vi till Amerika och en stor sten längre

borta till Australien. Det blev goda etapper fram och tillbaka på en eftermiddag – ett varv kring jorden.

Vi rodde flitigt från brygga till brygga. Rodde man längre var det två som rodde med var sitt par åror. Då

gick det undan. Det gjordes mycket annat, men den gemensamma nämnaren var att vi tog vad som fanns

till hands och hittade på lekar och skapade underhållning med hjälp av dessa. I vuxen ålder blev det många

riktiga segelbåtar från 9- till 85 åring.

Senare kom cyklarna in i bilden. Det fanns inga barncyklar, så det var pappas cykel, som gällde. Den hade

stång från sadeln till styrstången och den var så högt att vi måste sätta ena benet under stången, när vi

övade oss cykla. Vi lärde oss också senare att sitta på styrstången och cykla baklänges. Vi lekte cirkus,

byggde borgar av sand kompletterade med kottar, träpinnar och träbitar till allt möjligt. Som du ser hade vi

begränsad rekvisita, så fantasin som skapande förmåga var bra att ha. Det är en markant skillnad på då

och nu. Idag finns det en uppsjö på precis allting i ett överflöd, som förmodligen avtrubbar barns skapande i

uppväxtåldern, Se bara hur mobila telefonerna tagit överhanden, med färdigt tänkta spel,

underhållningsprogram och allt mellan himmel och jord. Det var en ungdom, som sade ”varför skall man

läsa historia, när allt finns i telefonen”. Någonting måste man väl kunna, för att veta vad man skall söka

efter. Legoklossarna är bra för fantasin och den skapande förmågan och av dem kan man numera bygga

vad som helst.

Det börjar småningom bli bättre, men också sämre

Jag har nu flyttat dig tillbaka i tiden 75 år, för att du skall se hur tiderna har förändrats våldsamt under ett

liv. Trots att det var svårt under kriget och torftigt flera år efter freden, var sammanhållningen mellan

familjer och bekanta otroligt god och ingen avund existerade, då alla hade det lika och gemensamma

problem. Det fanns ingenting att vara avundsjuk på.

Det var en fin sak att allting småningom började gå framåt och det blev bättre hela tiden med små steg.

Man liksom red på en våg, som blev högre och förde oss fram till det välstånd vi har i dag, tyvärr numera

på skuld.

När Harri Holkeris regering avgick 1991 var Finland skuldfritt lustigt nog. Det sista regeringen gjorde var

att de hittade på massor av sociala förbättringsförslag och understöd för allt mellan himmel och jord. Jag

kommer ihåg ett nyhetsprogram, där allting var listat. Det var en rullande lista med titlar och olika antal

hundra miljoner marks kostnader, vilka rullade på en stund. När dessa sedan verkställdes räckte förstås

miljonerna inte till och det blev dyrare. I samma väva hamnade Finland in i en djup lågkonjunktur med

katastrofala följder. Detta lade grunden till vår accelererande skuldsättning. Många av stöden är säkert

motiverade, men inte alla. Nu har man vant sig vid allehanda understöd, som är ytterst svåra att ta bort.

När våra årsklasser studerade fanns det inga studiestöd, utan en del, som inte bodde hemma, studerade

på skuld. Nu klagas det om studiestödet naggas i kanterna. Studerande kan också få bostadsstöd.

Utdelade förmåner är svåra att ta bort, då man byggt upp sitt liv på understöd. Efter ett uppsving efter kriget

verkar det som om vi slagit huvudet i taket och framtiden är oviss. Vår framtid gick tidigare bara till det

bättre och man fick jobb bara man anmälde sig. Nu ser världen helt annorlunda ut. Hur skall det bli???

Del 2 - Skoltiden i Lärkan 1949-1959

Hej du. Nu skall ja berätta för dig om skolan, hur det var att gå i den och om läroplanen och om hur

samhället tedde sig. När vi 1959, blev studenter var det 14 år sedan kriget tog slut och det blev fred.

Omständigheterna började ljusna i mycket sakta mak, men det var ännu kärvt på en hel del håll.

Skolhuset

Ur 75-årspublikationen framgår det att Lärkan de första fem åren verkade annanstans. Det betyder att

skolhuset i sista ändan av Mikaelsgatan mot Kajsaniemiparken togs i bruk 1887.

Fastigheten bestod av tre sammanbyggda hus. När man går upp mot skolan kommer man först till en mörk

tegelbyggnad. Denna inrymde på bottenplanet ”vestibulen” med personliga egna hängare för varje elev. Till

höger något lägre fanns kemisalen. Till vänster fanns en korridor med toaletter, någon knappast besökte,

då de var osmakliga. Längre fram fanns en pissoar med unika dofter av sekler av lärkors .... Gick man dit

drog man ett djupt andetag och andades ut, när man kom till korridoren. På högra sidan hade Vagen,

skolans långvariga vaktmästare Emil Wikman en snickarverkstad, där han piffade upp möbler. Han

använde polityr för detta och hade man tur, fick man en uppfriskande fläkt av den goda doften och näsans

receptorer återställdes.

Från huvudingången gick man upp till plan 1, där fanns en öppen sal med klassrummen vid långsidan mot

Kajsaniemipark och vid gaveln. Där var också lärarrummet beläget. Då var man inne i den angränsande

byggnaden. Trapporna var av ett mjukt stenmaterial, kanske grå marmor eller täljsten. De var mycket slitna

speciellt vid ledstängerna, där trafiken under generationer varit störst. Till höger på plan 1 fanns rektors

kansli, fysik-och matematiksal för långa matematiken samt ett biologirum. Där hittade man fåglar och andra

kräk, ett embryo och några djur i burkar med gulnad sprit, samt all möjlig biologisk ”rekvisita”. Där var också

hemvist för Ferdinand, ett benrangel i original, som stod i sitt eget skåp och inte kom ut. ”Tala om

benrangel i skåp”. När nya Lärkan skulle renoveras berättas det att Ferdinand kremerats och att urnan förts

till ny boningsplats.

Gick man vidare upp till plan 2, kom man till en likadan planlösning, som plan 1. Här var klassrummen för

de äldre eleverna kring ett likadant öppet utrymme. Sokrates övervakade där. Gick man vidare genom ett

klassrum, kom man till musiksalen, teckningssalen, latinrummet och biblioteket.

När man kom upp till plan 2 hade man en al round stor hög sal till höger. Där hade man morgonsamling alla

mornar 08.10. Salen fungerade som gymnastiksal, hand-och korgbollssal, julfestsal och danssal, när det

var konventsdans till levande musik. På konventsdanserna konfronterade sig Helsingfors-gymnasister.

Varje lördag var det dans i någon skola. Kommenterar de andra skolorna längre fram i texten.

Morgonsamlingen gick till så, att alla eleverna (man hette elev på den tiden och inte studerande) ställde

upp sig i foajén.1-klassisterna tågade in först med de andra i släptåg.

På salens långsida fanns ett högre halvmånformigt utrymme med talarstol och orgel. Skolans musiklärare

spelade en psalm. Till saken hörde att man på första klassen skulle lära sig en ny psalm varje vecka tills

repertoaren var komplett. Alla eleverna sjöng med full hals, de yngre med litet klenare röst,

målbrottspojkarna joddlade med vad de fick ur sig och gymnasisterna med bärande stämma. Ofta hade

rektorn information eller grälade på oss, om vi varit till missnöje.

Det fanns ju inga ”sociala utrymmen”, förutom dem jag nämnde. Vi hade inte heller någon forma av

sportkläder, så vi rullade upp byxbuntarna och kavlade upp ärmarna. Sedan bytte man till tennistossor,

som samtidigt var de skor man använde sommartid, om man inte gick barfota hellre. Gymnastikläraren Bo

Eklund ropade: ”Spittarna i hörnet”! (bruna läderskor med lång avsmalnande ända, som vände sig uppåt).

Du kan tänka dig aromen på luften i klassen, när oduschade svettiga pojkar satt i klassen en stund. Lärarna

höll på att dåna, när de kom in – hastigt upp med fönstren. Ingen övrig fungerande ventilation fanns i

klassrummen.

I salen fanns också redskap för gymnastik, barr, bock, räcke samt stänger och rep fästa högt upp under

taket. Dit skulle man klättra och sätta handen på fästet, för att kvittera att man var helt uppe. Jag måste

erkänna att det pirrade i maggropen, men ingen föll någonsin ner, vad jag vet.

Till julen byggdes en scen i bortre ändan där julprogrammen exekverades. Julfesten var kl. 7 på morgonen,

för att ge stämning.

En incident inträffade, då Bror Eklund hade skaffat en liten Fiat 600, vilket var mycket ovanligt. Han sade

att bilen var utmärkt. En grupp ”elaka” elever passade på att lyfta den lätta bilen in i portgången på tvären i

portgången!!! När bilen senare parkerades nära Kajsaniemidammen lyfte ”glinen” bilen ner i dammen, som

var torrlagd. Vet inte, om det blev repressalier, eller ansåg rektorn att det var ett ”Practical joke”

Den tredje byggnaden kom man till, om man gick genom porten till innergården. Där fanns rektorns och

vaktmästarens bostäder. På gården fanns det täckta ställningar för cyklar. Om vädret tillät, var det många,

som cyklade till skolan. På parksidan fanns det visst en slöjdsal.

Läroplanen 1952

De nio åren var indelade i 1-3 förskola, 4-6 , mellanskola och 7-9 gymnasiet.

Läroplanen ingår i 75 års publikationen.

Första klassisterna hade 24 timmar undervisning 4 timmar sex dagar. Man gick i skola på lördagarna.

Övriga klasser hade 31-33 timmar i veckan, vilket betydde över 5 timmar per dag. Då och då hade man

språngtimmar, då det inte gick att få lärarnas program att stämma med dagsrytmen. Man började med

finska redan på första klassen och engelska från andra. Tyskan kom in som II språk på sexan. Man kunde

också välja latin och franska som II språk.

Mellan 12 och 13 hade man frukosttimme och då gick man hem på lunch.

Linjedelningen tillkom i gymnasiet. Det fanns en humanistisk och matematisk linje och sedan kunde man

välja latin 4 timmar i veckan och då kan man säga att det också fanns en språklinje

Humanistiska linjen hade mycket viktigt tillsammans med matematiklinjen. De läste kort matematik, frivillig

fysik, samt franska.

Matematiklinjen hade en omfattande och krävande matematik med timmar varje dag och hemläxa, samt

fysik. Alla hade dessutom på lördagarna efter undervisningen drillning inför studentexamen tre timmar

ända till kl.15. med tre timmar uppsats eller prov i matematik.

Att stanna på klassen

Kraven i undervisningen var höga och betygsättningen sträng i läsämnena såsom uppsats, finska,

engelska och fysik samt långa matematiken. Ett vitsord kring sju var en bra prestation. Fick man 8, så var

man en ”spännare”. I allmänna ämnen fick man lättare högre vitsord utan prov.

Klassens medeltal var i snitt något över 7 och många hade ett medeltal mellan 7,5 och 7,9, sällan hade

någon 8.

Fick man en 4:a i vilket ämne som helst, stannade man på klassen. Man kunde förkovra sig under

sommaren genom att läsa privat och betala för det. Det ordnades prov 1. juli och dagen innan skolan

började på hösten 1.9. Klarade man någotdera av dessa prov flyttades man upp, annars blev man

obönhörligt på klassen, oberoende av hur bra man var i allt annat. Hela vår konventsstyrelse stannade på

åttonde klassen. Trots det har dessa blivit läkare, jurister och diplomingenjörer etc. med goda poster. Det

var effektivt att stanna på 8:an, då vitsorden steg markant och studentexamen gick mycket bättre.

Detta var vitalt, då man skulle söka sig in i Universitetet eller Tekniska högskolan. Skulle man antas där,

gick man på en fyra veckors gallringskurs i matematik och fysik. Det var en vecka föreläsningar och sedan

sammanlagt 4+4 prov. Kursernas svårighetsgrad var några pinnhål över studentexamen med helt nytt

innehåll. Idén var att kolla, om man hänger med, när kraven och takten ökar markant. Efter

studentskrivningarna koncentrerade jag mig på matematik och läste intensivt för gallringskursen privat, så

att jag kunde den fram och tillbaka. Det att jag tog om 8:an var nyckeln och förutsättningen för en

kommande verksamhet inom näringslivet. Detta som vink åt er Lärkans elever. Satsa starkt på något du

vill. Nuförtiden finns det massor av olika studieanstalter och mängder av olika yrken man kan välja mellan,

så koncentrera dig på något, så kommer du bra vidare.

Studentexamen

Examen omfattade fyra obligatoriska ämnen: modersmål8uppsats), finska, engelska och alternativt

realprov eller lång matematik.

Realprovet bestod av olika sektorer: Historia, kyrkohistoria, fysik/kemi, geografi, psykologi, biologi etc. För

matematikerna var det enkelt att skriva realprovet som extra, då man fick välja tre sektorer, som man läst

lika mycket som humanisterna. Man kunde också skriva franska och latin som extra språk.

Totalt fick man skriva sex ämnen och få sex laudatur som mest. Detta var ovanliga och endast ett fåtal

lyckades med detta. I Svenskfinland nämndes det om i HBL. Sex L-studenterna ansågs vara intelligenta

och stora ljus.

Lärarna

Lärkan hade över lag goda och krävande lärare. Rektor Mikael Runeberg (Busen), nära släkt med skalden

och med mycket liknande utseende, undervisade inspirerande i historia och psykologi. Ingrid Ekholm

(Inkku) undervisade engelska och började med fonetisk text en termin, för att vi skulle få ”exakt”

Oxfordintonation. Hon var också vår klassföreståndare. Reinhold I. Ekholm (Tonttu) undervisade i finska

och latin på sitt eget sätt och var dessutom ”sadisitisk” mot elever, som inte klarade finskan tillräckligt bra

dvs. laudatur i studentexamen. Han pinade ”svaga elever” tills de bytte skola. Föräldrarna sammankallades

för att debattera problemet. Då Tonttu var närvarande var det ingen, som vågade yttra sig, för att inte

riskera repressalier för sonen. Rolf Qvickström (Pompen) undervisade i lång matematik och fysik. En trevlig

och uppskattad lärare med en otroligt auktoritativ habitus, trots att han var kort till växten. När eleverna

skulle jagas ut på rast, när det var kallt eller ruskigt väder, var det alltid en lärare, som på sitt vis skötte

saken. Pompen ställde sig bredvid Sokrates på plan 2 och sade ingenting. Man måste ju vända sig om och

titta varför det var så tyst. Man möttes av hans blick och ett roat uttryck och då var det bara att snabba på

stegen. Måns Schjerfbeck (Måsse) var en tusenkonstnär, brorson till konstnärinnan Helene S. Han

undervisade i geografi, kort matematik/geometri, geometrisk teckning och kemi, regisserade

julskådespelen, läste högt från Nils Holgersons underbara resa på en gås rygg, när någon lärare var sjuk.

Vi kom väl igenom hela boken. Medan vi gick i skolan gifte han sig med Rakel Wallin (Valpen) lärare i

aritmetik på lågstadiet. Stor förvåning bland eleverna.

Det var många andra goda lärare, men kommenterar inte alla.

Över lag var lärarna stora auktoriteter och det var lugnt på timmarna utom om det var en vikarie, som vi

skulle jäklas med.

Lärarna var på det sättet speciella att när de gick hem efter skolan, så försvann de ut i ingenstans. Deras

privatliv existerade inte, de var bara någonstans, tills de uppenbarade sig i skolan på morgonen. Det var

bara två lärare, som hade söner i skolan och det var mycket underligt. Hur kan det komma sig? Tonttu

avvek från detta mönster. Han var ogift. Samma dag man hade prov i finska fick man gå hem till honom

och se när han rättade ens skrivning med röd penna och stämplar för olika grammatiska fel. Ofta stod man

där och fick sin 4:a. Speciellt spännande på vårarna. Han satt på morgonen upp en lapp på dörren med

resultaten grupperad enligt vitsord. Där kunde man titta och skämmas. Den bästa fick som pris ta hem

lappen.

Föräldrarna hade ingen som helst kontakt med lärarna, så vi fick klara oss på egen hand. Inte redde

föräldrarna ut mindre slagsmål mellan telningarna heller, så lärarna fick ha mera fritid utom skolan. Uppstod

det handgemäng gick någon elev i mellan. Mobbning förekom inte egentligen heller. Sådant avvärjdes av

hyfsade klasskamrater, som tog i saken, så var det avklarat.

Klassrummen och livet på timmarna.

Hela skolan var vedeldad med stora kakelugnar. Tidigt på morgonen gjorde Vagen upp, en ordentlig brasa i

en kakelugn, tog sedan glöd i ett ämbar och tände andra brasor. Centralvärme kom till skolan först, då vi

gick ungefär i mellanskolan klasserna 4--6.

Pulpeterna var ett stycke för sig. De var med säkerhet lika gamla som skolan. Pulpeten hade en stomme av

gjutjärn, bastant så det förslog. Själva bordsytan var av tjockt virke och polerat av generationer och delvis

försedda med graveringar av stygga elever. Under locket fanns plats för böcker. Det fanns plats för

bläckflaska och fyllfäder, då kulspetspennan uppenbarade sig först mot slutet av skoltiden.

Sitsen var också speciell. Stommen var också gjutjärn i form av trianglar, som var ledad i spetsen nertill, så

att den kunde vicka fram och tillbaka. På den övre ”vågräta” stommen var tre bastanta välvda trästycken

fästa med en cm:s mellanrum. Det var hårt att sitta på ”sitsen”. När man svarade markerade man först och

steg sedan upp och då klånkade ”sitsen” med en smäll, då den svängde bakåt, för att man skulle kunna stå

upprätt.

Under vår skoltid byttes dessa ut i repriser till vanliga ljusa pulpeter med lyftbart lock.

Innan lektionen började var det också lugnt. Det hade införts ett system, som hette Självstyrelse. Den

bestod av 8-klassister kanske 8 till antalet varav en var ordförande. De äldre skolkamraterna uppenbarade

sig i de lägre klasserna innan timmen började och stod och småpratade med oss och man kunde ställa

frågor till de stora pojkarna. Frid och fröjd.

Självstyrelsen övervakade också förseningarna på morgonen. Huvuddörren stängdes prick 08.05. De, som

inte var i tid fick stå utanför tills morgonsamlingen var över. Det kunde vara kärvt, om det var dåligt väder

eller vinter. Vintrarna var kallare då än nu.

Sedan fanns det en ”domstol” med regler för ”domar” fastställda av rektorn. Om man t.ex. försenade sig för

många gånger, kunde man få kvarsittning eller få visa upp sig en lördagskväll hemma hos ordförande. Jag

har senare hört kritik över Självstyrelsen, men vet inte vad som förorsakade den.

Pappersbutiken

En halv trappa upp från plan 2. Fanns en pappersbutik, som sköttes av några 5-klassister.

Lärkan hade egna häften med Lärkans etikett. Det fanns skrivhäften A4 vågrätt och på höjden. Häftena

kunde också inhandlas hos Wulff i Stokis hörn mot N. Espen. Den egna butiken tillhandahöll också annat

skrivmaterial, såsom vanligt rutigt papper pennor och gummin osv. Bekvämare än att gå till Wulff, speciellt

om häftet plötsligt tog slut.

Vår klädsel

På de lägre klasserna hade vi kragaskjorta, byxor/golfbyxor och stickad ylletröja, gummitossor, på vintern

sportkängor. I gymnasiet hade vi udda kostym med raka byxor skjorta och slips eller fluga samt bruna

läderskor såsom vuxna. Den svarta skolmössan med skärm, hade en kokard med Lärkans färger rött och

vitt och användes allmänt av de yngre.

På vintern hade man en paletå och skinnmössa och när det var varmare en ljus tygregnrock och hatt. När

lärarna kom emot lyfte vi på hatten alla på en gång - prydligt.

Normalt hade man bara en omgång kläder förutom skjortor och underkläder alltså inget extra.

Fritidssysselsättning och sport i skolan

På gymnastiktimmarna hade man ”balett” och normal gymnastik på redskap. Man spelade handboll och

korgboll i universalsalen jag nämnt om.

På vintern spelades det bandy och ishockey (dvs. stora pojkarna), när det var bart spelades fotboll.

Ibland cyklade man till Djurgårdens idrottsplan, där man hade olika former av löpning, kulstötning, spjut,

längd- och höjdhopp osv. Man var där en hel dag.

Någon egentlig organiserad fritidssysselsättning fanns inte att tillgå, det var närmast bio och teater, så man

fick hitta på sysselsättning själv. Scoutkåren Spanarna var populär.

Lärkan hade också en sportstuga ”Lärkans” i Noux uppe på ett berg litet norr om Swing Hill. Lärkans var

byggd med insamlade medel. Det såldes också en Stugumugg, för att få ihop medel. Där fanns en

storstuga med öppen spis. Där åt man och hade samkväm på kvällarna. Mate tillrädde man själv och

dikningen skedde för hand. En flygel hade många rum för övernattning. Terrängen var fin att flata omkring

och stora pojkarna åkte slalom och någon dristade sig till att hoppa i backen.

Segling var populärt, då många pappor var ivriga seglare och förstås inskrivna i NJK. Vagen var också

seglare och förde en Haj i kappseglingarna. Han hade byggt båten själv på Lärkans gård. Han var som

fisken i vattnet med alla ”Högdjuren”, industriledare och andra i ansvarsställning. Han hade ju upplevt dem

sedan barnsben och tuktat dem vid behov, så han vart tjomis med hela bunten.

Konventet

Konventet var aktivt. I varje skola fanns en vald konventsstyrelse bildad av 8-klassister.

Konventen i skolorna var organiserade under Finland svenska skolungdomsförbund (FSS). Det ordnades

kurser för styrelsemedlemmar på sommaren t.ex. i Ålands yttre skärgård eller på Pellinge. Där lärde man

sig att administrera kommande årets verksamhet.

Styrelsen bestod av ordförande, sekreterare, ekonom och någon till.

Den viktigaste verksamheten var att lördagar anordna dans i de svenska skolorna till levande musik, dixie.

Det fanns 17 skolor i Helsingfors, så ”dansbanorna” räckte till. Dessa danser blev ett forum för

sammanhållning mellan skolorna och elever av båda könen. Där hittade man partners att ”styla” med. Själv

hittade jag en flicka, när jag gick på 7:an och hon en klass lägre. Vi dansade alla lördagar höst och-

vårterminen tills det ebbade ut följande höst. De var en del, som hittade sina tillkommande på dessa

danser. Det fanns mycket att välja på och alla intresserade var på plats ca. 300 varje lördag. Ett eldorado

för pojk-/flickskolister.

En speciell sak var att varje årsklass på 6:an sista mellanskoleklassen designade en silverring i Lärkans

färger. Inne i ringen var det ingraverat att vi ”träffas om 10” år. En sådan träff hade vi samma år Finland fick

första guld i ishockey. Svårt att få tag på alla, som skingrats.

Ringen hade också en annan betydelse. Började man styla med någon söt flicka bytte man ringar, som

tecken på detta. När det tog slut gav man ringarna tillbaka – bra med recirkulation, både flickor och ringar.

Konventen i Helsingfors ordnade också diskussionstillfällen tillsammans med någon annan skola, samt en

årlig vältalighetstävling i Hanken. Där fick självvalda uppträda genom att hålla ett oförberett tal med en

rubrik, som meddelades just innan de kom in på scenen. Kommer ihåg att Bengt Ahlfors, vitter redan då,

vann en gång.

Förbundet ordnade en skidresa till Rovaniemi. Det var ett helt långt tågsätt med många vagnar, som for i

väg. Vi bodde i vagnarna en hel vecka och det såg inte snyggt ut under vagnarna. Där knöts också många

bestående förbindelser. Där hittade jag min första fru.

Ville man göra något utöver detta, fick man hitta på det själv, inga alternativ erbjöds.

Nuförtiden finns det massor av aktiviteter, som ofta är krävande och som kan göra intrång på skolarbetet.

Bra är det dock att ha intressen också utanför skolan, då det är utvecklande för själen.

Epilog

Jag har skrivit detta för, att du skall kunna se att det går att klara sig bra i livet trots enkla förhållanden, där

man måste kämpa sig fram i nöd och brist. Dagens samhälle har ett överstort utbud av allting och

standarden är hög, kanske allt för hög. Vi hade ett läge, där allting hela tiden blev bättre och vi red på

denna positiva våg ända till pensionen och t.o.m. efter det. Egentligen mådde vi riktigt bra trots allt.

Mot denna bakgrund har jag en stark känsla av att vi slagit huvudet i taket. Kommer vi in i en kris,

ekonomisk eller annan, blir det att göra avkall från det, som man vant sig vid och det är en obehaglig

upplevelse. Jag tror att allt går väl för dig och att du har en god framtid framför dig. Jobba på och utveckla

kropp och själ, så skall det nog gå bra och du får utdelning för dina ansträngningar.

OBS! Formuläret nedan är stängt, men det kommer finnas flera möjligheter för alumner att köpa tidningen på hösten!