Håll tyst på lektionerna, snälla

Vi har alla upplevt studerande som verkar se på lektionerna som förlängningar på rasterna emellan dem. Även i vår skola som gillar att titulera sig själv “högpresterande” sitter en anselig del av studerande och spelar på datorn, scrollar på sociala medier eller talar med vänner med till synes noll medvetande om att konversationen hörs i hela klassen. Det är vardag, kunde man tycka. 

Det är ju så det ska vara. Vi är inte längre småbarn och därmed ska vi få mer ansvar och frihet. Vi ska inte längre behöva lyssna på någon som säger åt oss hur vi ska vara, det ska vi veta själv. 

Problemet är att en betydande andel av oss studerande har fått en viktig del av detta samhällskontrakt om bakfoten. Frihetsdelen har vi alla uppfattat, se bara på lämmeltåget av lärkor som tar sig till S-market eller McDonald’s på rasten. Det är det här med ansvar som alla tydligen inte riktigt anammat. 

Med frihet kommer ansvar, det har drillats in i oss sedan vi första gången fick gå ut och leka på gården utan en förälders bevakande blick. Men vad betyder det egentligen? Ansvar betyder att man ser till att göra rätt, att inte utsätta sig själv för fara, att tänka efter. På gården handlar det om att inte klättra för högt i trädet, eller springa ut på bilvägen. I skolan handlar det om att sköta om sina studier, utan att läraren konstant behöver kolla efter att man sköter allt. Som gymnasiestuderande ska man kunna lära sig: studera, utan en lågstadielärare som påminner om läxor var tjugonde minut och håller en i handen genom de första åren i skolan. I gymnasiet ska man kunna ta ansvaret för sina studier själv. 

Det borde alltså vara solklart att en lektion är en tid då man är tyst och gör det som förutsätts för den lektionen, det är att ta ansvar för sina studier. Det är att göra rätt. Men som sagt har alla tydligen inte riktigt förstått den delen av ansvar. 

Ungefär nu är det någon som vill ropa något i stil med: “Jag lär mig hur bra som helst utan att lyssna på läraren, det är helt onödigt för mig”. Visst, det finns flera som kan få bra kursvitsord utan att ha lyssnat till ett enda ord som läraren yttrat under hela kursen. Det finns ju kursböcker och powerpoints att läsa, eller kanske man bara är en naturbegåvning, det kvittar, eftersom det inte är ett godtyckligt argument för att störa undervisningen. 

Det finns nämligen en ytterligare dimension av ansvaret, som vi alla hört om i platityder, men som vi inte tänker på tillräckligt mycket. På gården handlade ansvar om att vi inte skulle klättra för högt upp i trädet, eller springa ut på vägen. Tänk dig då att din vän skulle ha gjort det: sprungit ut på vägen till exempel. Hur skulle du ha reagerat? Antagligen ganska häftigt: “Så där får man inte göra, sluta, du kan bli under bilen”. Ansvar handlar också om att ta hänsyn till andra. 

Med risk för att låta som den där lågstadieläraren, handlar hänsyn alltså om att se andra människor och deras behov och agera enligt det. Det handlar om att hjälpa andra, att se till att de inte springer ut på vägen, eller att inte störa på lektionen de vill följa med på, för att klara sig bra i kursen. 

Det är så enkelt. En värdering lika gammal som mänskligheten själv och ett meddelande som finns i nästan varje religion. Gör mot andra, det du vill att de gör mot dig. Innerst inne, hoppas jag att att vi alla har en önskan av att klara av våra studier. Om du inte vill att dina medstuderande aktivt stör dig i dina studier och försämrar dina resultat, ska du inte heller göra det mot dem. Det innebär att förstå att vissa behöver lektionerna och att arbetsro är en väsentlig del av en fungerande lektion. 

Ifall man ändå tycker att det är alldeles godkännbart att tala högljutt, se på telefonen och allmänt bidra till en orolig stämning på lektioner, kanske man helt enkelt inte är redo för det ansvar gymnasiestudier innebär. 

Hampus Koskelo