När konventsstyrelsen i början av januari började planera det traditionsenliga evenemanget Talangafton tvingades vi behandla möjligheten att vi inte skulle få tillräckligt många frivilliga. Precis detta hände förra året, och därför hade ingen värst mycket hopp om att det skulle bli någon Talangafton detta år heller. Vi var alltså tvungna att komma på en alternativ lösning. 

Förra året ställde styrelsen in hela evenemanget, men det ville vi inte göra. Istället ville vi komma på ett nytt evenemang, gärna något som man skulle kunna fortsätta med i framtiden. På ett möte 17.1.2025 föddes idén om en gameshow. Tanken var en tävling i stil med det svenska frågesportsprogrammet På spåret, eftersom man med musiknummer kunde behålla både kultur- och tävlingsaspekterna. 

Denna idé bearbetades lite i kulisserna och behölls som ett möjligt alternativ. Deadline för Talangaftons intresseanmälan kom och gick, och med en deltagare anmäld togs den tionde februari officielt beslutet att ställa in Talangafton, och arbetet med frågesporten började på riktigt. Namnet På Spåran kom Hampus på när han försökte sova en sen kväll, och trots att det länge bara var ett arbetsnamn så kom det slutligen att bli det officiella namnet för Lärkans egna gameshow. Dylika infall under sena kvällar kom att bli ett återkommande fenomen under evenemangets utveckling. 

Det var i ett tidigt skede som Alfons på skämt lade fram idén om ett öppningsnummer i Melodifestivalenstil, men när idén låg på bordet var det för sent att backa - trots att vi nog senare ångrade detta när vi märkte hur mycket jobb det faktiskt krävdes. Förresten var detta ett annat återkommande fenomen - en tro på att saker skulle vara lättare än de sist och slutgiltigen var. 

Undertecknade hade från ett tidigt skede paxat rollerna som programledare. Detta fungerar som en åsnebrygga till det tredje återkommande fenomenet: Alfons och Hampus inkompetens när det kommer till att ta emot hjälp. Det blev snabbt så att vi axlade huvudansvaret för evenemanget, och tävlingen kom att bli vårt s.k. “brainchild.” Vår hängivenhet till denna tävling gränsade på dumdristighet, men vi är båda extremt stolta över vad vi åstadkom med de relativt begränsade resurserna till förfogande. 

Faktumet att det bara var två personer som gjorde majoriteten av arbetet hade förstås bra och dåliga sidor. Å ena sidan jobbar man extremt mycket effektivare om man är färre, och det var onekligen en stor lyx att få ha mer eller mindre fullständig kreativ frihet. Å andra sidan så var det ju styrelsens evenemang, och man borde ju såklart inkludera hela styrelsen. Problemet med vårt tillvägagånssätt är att vi gör ett evenemang som vi skulle tycka om, när målet är att ordna program som hela skolan kan uppskatta. En sista detalj som kan nämnas är att det ju faktiskt var extremt mycket jobb, och det skulle säkert inte har påverkat vår mentala hälsa negativt ifall vi hade delegerat lite jämnare. Man lever och lär, som man säger. 

När det väl var dags att ordna själva tävlingen gick ju allting som kunde fel. Lektionen före var ett kaos, där vi bråkade med tekniken i 45 minuter före vår soundcheck kunde börja, tejpade fiskkuvert på fisknät och bar bord. Många bord. Delvis på grund av de smått hektiska förberedelserna så lämnade ju utförandet av tävlingen också lite att önska, ifall man vill uttrycka det på det viset. Det kanske inte gick enligt manus, men det är få saker i livet som går enligt plan. Trots det är vi nöjda med vad vi åstadkom, och vi hoppas innerligt att det var underhållande att se på. 

Det här var verkligen ett äventyr, och vi har lämnat bort mycket rolig trivia från denna korta text. Vi hoppas att ni njöt av evenemanget! Vem vet, kanske vi har startat en tradition? 

Alfons Rasmus och Hampus Koskelo