Cansat-tävlingen går ut på att skolelever bildar lag och bygger en “satellit” i storleken av en läskburk. Den skjuts upp till en höjd på en kilometer där den frigörs från en raket. Efter det är det upp till lagen att göra något roligt med sin satellit, och överleva landningen.

Läs gärna mer om vårt projekt på vår instagram!

https://www.instagram.com/cansatlarkan2025?utm_source=ig_web_button_share_sheet&igsh=ZDNlZDc0MzIxNw==

Idén

Vi hade flera mål och många olika tankar och synvinklar och vi gjorde vårt bästa att ta allas ideér i beaktan med vår intstrumentering. Till dessa hörde; En positron (en elektrons antipartikel) -detektor, en kamera, en koldioxidmätare och en hel del annat. Av dessa så valde vi att göra vårt bästa med just positrondetektorn och lade till en GM (Geiger-Müller)-tub, det som finns i alla geigermätare. Smått ambitiöst.

Stormdiver

Som jag skrev i vår pre-launch rapport skulle jag själv beskriva vår rymdfärd så här: burken är en klimatforskare som aldrig kan sluta jobba och väljer att hoppa fallskärm bara för att att instrumentera i en ny miljö. Den hade gps, kompass, accelerometer, gyroskop, tryck och temperatursensorer, två olika strålningsdetektorer och en styrbar fallskärm.

För att ha något att jämföra mängden positroner med så tar vår “forskare” med sig en Geiger-müller tub. Tuben mäter (i teorin) alla former av strålning, vilket betyder att positrondetektorns (som mäter endast positroner, en viss sorts strålning) resultat kan jämföras med tubens resultat, alltså får vi information om mängden positron i korrelation till total strålning.

Vasa

Veckan före var bara panik, eftersom vi inte hade någonting klart av det som skulle skjutas upp. Människan och att hålla tidtabeller fungerar inte bra ihop. 

Paraplyet blev färdigt på veckoslutet, en del av våra kretskort likaså. Radiokontakten fungerade från tidigare men hade visat sig vara lite opålitlig. På tisdagen blev den 3D-printade burken och GM-tuben färdiga. Allt annat som jag inte än nämnt gjordes det framsteg på men hade ännu inte avslutats. Dessutom gick våra kretskort sönder OM och OM igen. Då vi steg ombord på den 4 timmar långa tågresan till Vasa hade vi tre kretskort som skulle visa sig vara problematiska, paraplyet och styrningen otestad, mjukvaran för våra test som inte motsvarade den riktiga flygningen och inte en enda del ihopsatt i flygkonfiguration.

Vi arbetade i tåget, i hostellet, 5 timmar sömn, arbete i technobothnia, i hostelet, 3 timmar sömn, arbete i technobothnia, i hostelet, 3 timmar sömn, arbete i söderfjärden och uppskjutning. Dataanalysen inför nästa dags presentationer tog alla sömntimmar från vissa. Det hade ordnats en hel del program för lagen under denna tid, men det kändes som att sömn var ett bättre alternativ med våra förutsättningar. I efterhand var dessa programpunkter nog riktigt roliga. 

Vårt stora problem var kretskorten som inte ville samarbeta och komponenter som är så små att man inte kan urskilja dem från dammkorn. De ska dessutom fästas helt för nära varandra. Ända till slutet trodde vi att de kunde fungera, då vi fixat alla problem med kretskorten vi hittade, dock betydde det inte så mycket då vi aldrig hittade testa dem.

Vår shitshow

En sak man kan säga om årets Lärkanteam var att vi var mycket ambitiösa, vilket juryn höll med om då vårt tröstpris var “most ambitious instrumentation.” GM-tuben vågade vi inte koppla till något då dess kretskort överhettades, så vi hade en glastub som omöjligt kunde fungera och en positrondetektor som verkade “fungera” även om den inte gav några resultat ombord på burken. Hela fallskärmsmekanismen var för stor för att rymmas i burken så vi kunde aktivera den först efter att burken skjutits ut ur raketen. För att aktivera styrningen var gränsvärdena 1,5 bar eller 24,5 celsius, detta på grund av att det förklarades att explosionen som skulle skjuta ut burken är kraftig. Det visade sig dock att det finns en skyddande barrikad som separerar explosionens kraft från raketen. Jag måste påpeka att angående detta nämndes ingenting förutom visuellt då vi packade ihop raketen. Temperaturen steg alltså inte alls utan sjönk drastiskt då burken blottades för den kalla marsmånadsluften och trycket hade förstås sjunkit då vi flög uppåt i atmosfären. Det går att se en tryckökning som skulle har behövt vara 10 gånger starkare för att nå 1,5 bar. Lyckligtvis så lyste solen så pass varmt tio minuter efter vår uppskjutning att temperaturen nådde 24,5 celsius och den skulle har fungerat (typ) med bättre gränsvärden. 

Om du någonsin ger dig med i Cansat, snälla var inte alltför ambitiös, satsa på att göra möjligast mycket möjligast tidigt, men framför allt; Gå med, det är faktiskt roligt, lärorikt och mycket givande.

Markus Ek