Ett plötsligt ljus rycker lärkan ur sin djupa dvala. Ljuskällan, som misstänks vara en strålkastare, bländar denne och som en ynka gråsugga gömmer hen sig under sina trygga täcken. Ett skri av plåga utlåtes då den lilla lärkan känner de sista av sin natts drömvärld tyna bort.

Utanför smattrar regnet mot glasrutan och över det gråa Sibbolandskapet, med andra ord ett väder få dras till. Den stackars läkarnas moder har bråttom denna färglösa morgon, likt mången annan. Efter ett kort utbyte av ord är slutsatsen tydlig. Lärkan är sen.

Med långa kliv över stock och sten skyndar lärkan mot busshållplatsen. Iskallt regn piskar hen hårt i ansiktet. Ett ögonkast mot dennes rektangulära apparat avslutaas då ett fordon av blå kulör gasar förbi och dränker nämnd Sibbobo i en obehaglig kaskad heterogen blandning bestående av vatten, smuts och annat oönskat. En upplevelse få efterlängtar.

Med hängande huvud ser vår kära lärka hur det blåa helgonet svänger runt vägkröken och lämnar hens sikte. Händer darrande som asplöv fumlar med elevens sista hopp, mobil telefonen sin. “Ack, mor svarar ej! Vem ska nu rädda mig?”

Nästa buss är fullproppad med andra Sibbobor; skrikande små barn och gamla gubbar som ställer filosofiska frågor om vart bussen ska. Alla har de bråttom någonstans, men en dag som denna är vägarna fulla. Vår sorgsna lärka krafsar fram sina ärade hörlurar i ett försök till att stänga ute den tryckande närvaron i näsa, öron, och själ. Som om inte denna gråa morgon kunde förvärras har dess strömkälla mött ett ont slut som signaleras med ett rött ljus.

Klockan tickar och med glasartad blick skådar eleven Kervo station. Med hastiga rörelser tar sig denne mot utgången. I fjärran närmar sig det dundrande tåget märkt med ett majestätiskt R. Men se där? Om de inte var Sofokles med sina många sjalar som komma snubblande ombord bussen; herren ser sig knappt för med sina pergamentrullar. Och vem har sandaler denna förbarmade årstid? Även i Sibbo är folket artigt och kastar sig undan en sådan äldre herreman som Sofokles. Med glittrande ögon beundrar lärkan denne mytomspunne dramatiker före hen rycks tillbaka till verkligheten, men det är för sent. Dörrarna till tåget stängs framför näbben på lärkan. Medan tåget tar upp fart ser den olyckslottade lärkan sina reflektion i glasrutorna: fuktig, sorgsen och förkrossad.

Lärkan gör ett par snabba beräkningar och får ett besvärande resultat. För Sibbo är ej nära belagt dagens mål: Gymnasiet Lärkan. Klockan slår 8:00 och medan svetten droppar ner för elevens panna anländer nästa tåg till perrongen. Kanske finns det ännu hopp?

Man ska icke ropa hej före man är över bäcken, ty ett dilemma uppstår ur tomma intet då tåget gör ett hastigt stopp. Av alla dagar och alla stunder har tåget blivit drabbat av de ondaste av ondskor: tekniska problem. Denna gång med gråten i halsen drar vår stackars lärka fram mobilen sin, hoppet är som bortblåst. Snabba rörelser över skärmen och ett bedjande meddelande om förlåtelse diktas ut på applikationen namngiven Wilma.

Framme vid Böle station får hen modigt tränga sig fram till ännu ett tåg. Från när och fjärran har folk tagit sig hit, och bland dom vår modiga lärka. För varken gråa dagar, regn, eller Sofokles blottade tår kan förhindra den minsta fågelungen att ta sig fram till sitt älskade gymnasium. Tåget saktar in och vår hjälte flyger ut genom dörröppningen. Med stora kliv och få snubbel tar vår lärka sig fram till den vita byggnad hela denna resa var värd. Sen är en underskattning, men framme är hen. Med suck och stön släpar lärkan benen upp för trapporna. En utsträckt darrande hand greppar tag om det bekanta trähantaget. Lärkan har anlänt.