Aurora Busck-Nielsen, Felix Ramm-Schmidt, Alfons Rasmus, Tindra Backas

Måndag/Kraków

Flyget gick smidigt, och vi anlände till Kraków – Polens näst största stad klockan 08:10. Med buss tog vi oss till Krakóws centrum där Draggo House Hostel ligger. Först gick vi vilse. Stefans Google Maps-skills verkade inte vara helt top notch, vilket bekräftades flera gånger under resan. När vi till slut anlände till hostellet hade vi ingen dörrkod. “Jamen då blir det 30 minuters frukostpaus!” kom meddelandet från Martin och Stefan. Vi kom in till slut. Oroa er inte.

Första programmet var en guidad tur runt gamla stan, som är ett UNESCO-världsarv sedan 1978. Vår guide var en trevlig kvinna som berättade en hel massa för oss om alla byggnader vi gick förbi och in i. Vi såg trumpetspelaren i Mariakyrkans torn, som tydligen spelar en trudelutt en gång i timmen. Tänk att ha det som heltidsjobb. Vi gick även in i Wawelkatedralen brevid Wawels slott (båda byggdes på 1300-talet) och fick höra om alla kungar, drottningar, kungliga familjemedlemmar och viktiga människor som begravts där. Kyrkans inre var fantastiskt vackert, byggt i mörk gotisk stil med förgyllda detaljer och med tygdraperier hängandes på väggarna. 

Vi promenerade till de gamla judiska kvarteren i distriktet Kazimierz, där majoriteten av Krakóws judiska befolkning (ca 60 000 personer) bott före andra världskriget. Ghettot i Kraków grundades 1941 och stängdes/förstördes 1943, så vi kunde bara se byggnaderna som hade legat utanför. Då vi kom till ett specifikt ställe - en gränd med vita hus på båda sidorna, berättade vår guide att det var exakt där som man hade filmat scener i filmen Schindlers Lista (1993). Dessutom visade guiden tre olika synagogor som fanns på gångavstånd från hostellet. 

När rundturen var över fick man hitta sin egen lunch, och sen satte vi våra saker upp på rummen som 3-4 personer delade. Gruppchatten plingade till. Någon hade hittat en död vägglus i sitt rum. Panik! Vi vände madrasserna, sökte golvet och kollade fönsterbrädena. Ett annat rum hittade också en död, men resten fick pusta ut. Vi fick inte mycket tid att undersöka förrän vi måste ge oss av igen. Genom Google fick vi dock reda på att människor som tidigare hade övernattat där också hade hittat vägglöss…

Vi åkte beställd buss till saltgruvan i Wieliczka, där det har brutits salt  sedan 1200-talet. Vi följde vår guide och gick nerför en trappa 64 meter ner i gruvan. Allting var salt. Väggarna, taket, golvet. Gruvarbetarna hade skulpterat hundratals saltstatyer (små trädgårdstomtar var en favorit), och det fanns gamla verktyg och maskiner att titta på. Det hade använts hästar nere i gruvan också, och vid vissa maskiner fanns det fejkhästar som “jobbade”. I ett skede av rundturen när vi hade ungefär 150 meter salt och berg ovanför oss började det plötsligt pipa. Det ekade i korridoren, och vår härliga guide tittade på oss och sa “I’ve worked here for nine years, and I’ve never heard that before”. Yay. Men, efter en stund slutade det, och allt var okej. I gruppen hade det spridits ett rykte att hissen som skulle ta oss tillbaka upp till markytan var hundratals år gammal, skranglig och extremt instabil. Detta rykte skrämde upp vissa av oss rejält (som till exempel Flingas förra chefredaktör) men när vi till slut kom till hissarna var de helt vanliga och moderna.

Vi tog buss tillbaka till Kraków och gick till en liten restaurang för att äta middag. Förstås gick vi vilse på vägen tack vare Stefans förträffliga Google Maps-skills, men kom fram till slut. Middagen var traditionell polsk mat - soppa till förrätt och stora köttbullar (den här gången av kyckling) med potatismos till varmrätt. Vattenkannorna var små och det fanns få av dem, så vi måste be den stackars ägaren att hämta mera vatten var tredje minut.

När vi kom tillbaka till Draggo House Hostel började vi nästan genast göra oss redo att sova. Då meddelade någon i vår gruppchatt att de hade hittat enlevande vägglus i deras rum. Panik igen. Alla sökte igenom sina rum än en gång, och nu hittade vi ännu flera döda vägglöss. Vi fick order om att stänga kappsäckarna, så vi gjorde det. Det fördes intensiva diskussioner i hostellets vardagsrum, men till slut gick vi och sova. Vissa i sängarna, och vissa på hårda, obekväma stolar.

Under vår andra dag i Polen fick vi ta en titt på en av de mörkare delarna av landets historia. Vårt första besöksmål av dagen var förintelselägret Auschwitz-Birkenau, där över 1,1 miljoner personer, majoriteten av dem judar, blev mördade under förintelsen. Förintelsen var det dåtida Nazitysklands folkmord av judar, homosexuella, rommer och övriga.. Tyskarna kallade den för “den slutliga lösningen”. Förintelsen ägde rum mellan 1941 och 1945, och under den tiden mördade nazisterna omkring 6 miljoner judar. Oftast begicks dessa mord i specifikt byggda koncentrations- och förintelseläger, såsom Auschwitz-Birkenau. Under vår rundvandring i lägret fick vi se hur fångarna i lägret bodde samt allmän information om förintelsen. Upplevelsen var väldigt ögonöppnande och chockerande.

Tisdag/Förintelsen

Senare under dagen fick vi också besöka Schindlers fabriksmuseum. Namnet kommer förstås från Oskar Schindler, en affärsman i Nazityskland under förintelsen, som med hjälp av hans fabriksverksamhet lyckades rädda 1100 judar från mord. Dessa så kallade “schindlerjudar” var judar som Schindler hämtade från förintelseläger för att föra dem till hans fabrik, där han i samma räddade dem från en nästan garanterad död. Muséet vi besökte befann sig där Schindlers fabrik hade stått, ända tills den flyttades till Brünnlitz i slutet av andra världskriget.

Vår dag avslutades med middag på en lokal restaurang.

När vi på onsdag går på en rundvandring gamla staden i Polens huvudstad Warszawa kan ingen undgå att slås av hur vacker staden är. Arkitekturen är otroligt fin, och det känns som att de gamla husen och kyrkorna aldrig tar slut. Det här är så klart inte något unikt i Europa, men i Warszawas fall finns det en unik bakgrund.

Det är sommar och året är 1944 – kriget närmar sig sitt slut. Warszawa har varit ockuperat av Nazityskland i flera år. Samtidigt avancerar den röda armén genom Polen för att inta Berlin, vilket kommer ske inom ett år. När Sovjets armé når huvudstaden ser den polska hemmaarmén, Armia Krajowa, sin chans för ett uppror mot ockupanterna. Planen var att befria staden från tyskarnas grepp i samband med den sovjetiska framfarten och på så sätt säkra landets självständighet. Upproret inleddes 1.8.1944 klockan 17:00.

Till en början var tyskarna överrumplade av upprorets omfattning, och den polska hemarmén gjorde framsteg. Polackerna stred hårt, och alla stadens invånare hjälpte till: män och kvinnor; barn och vuxna; soldater och civila. Det visade sig dock att den polska hemarmén, bestående av ungefär 40 000 man, inte var någon match för den överlägsna tyska armén. Efter enbart två månader såg polackerna sig besegrade, och tvingades kapitulera.

Förlusterna från det två månader långa upproret var ofattbara. Mellan 150 000 och 200 000 polacker miste livet, och 90% av staden totalförstördes. Kyrkor, bibliotek, museum och andra historiska byggnader, alla i ruiner. Stadens förstörelse var inte något strategiskt mål för Tyskland – det fungerade enbart som revansch.

1944 återstod alltså blott en tiondedel av Polens huvudstad. Trots det är den idag en vacker och historisk huvudstad i Europa. Hur kommer det sig? Jo, polackerna byggde helt enkelt upp staden igen. Gamla staden, som vi besökte under vår resa, byggdes upp enligt gamla ritningar till precis som den såg ut före kriget, inklusive den mäktiga kyrkan Archikatedra św. Jana w Warszawie.

Från att ha totalförstörts av Nazityskland är Warszawa nu en historisk och imponerande stad, och en värdig huvudstad till ett land som Polen. Man hör historiens vingslag när man går igenom gamla staden, och det är svårt att inte slås av hur vacker Polens huvudstad är.

Onsdag/Warszawa

Torsdag & Fredag/ Demokratins återkomst till Polen

Efter andra världskriget delar den tidens tre mäktigaste män; Stalin, Churchill och Roosevelt upp världen i två delar, den kommunistiska och den kapitalistiska sidan. Polen har den stora äran att hamna på den kommunistiska sidan av järnridån, fastän en stor del av polackerna hoppats på att få bli en del av västvärlden. Stämningen i Polen under den här tiden är mycket spänd och det blir till och med nästan inbördeskrig. 1956 kommer Wladyslaw Gomulka tillbaka till makten, han hade innan kriget suttit i fängelse eftersom han var kommunist och under kriget flydde han till Sovjetunionen. Gomulka är PZPRs (Polska förenade arbetarpartiets) generalsekreterare, vilket betyder att han har den egentliga makten i partiet. Gomulkas partipolitik är en strikt kontroll av samhälls- och kulturlivet och PZPR tror starkt på en marxistisk-leninistisk ideologi. PZPR fungerar som marionett för Kreml och Gomulka själv har starka band till kommunister med maktpositioner i Ryssland från hans egen tid där. PZPR samarbetar också mycket med NKVD (föregångaren till KGB), vilket visar exakt hur demokratiskt Polen är under detta partis envälde.

Polackerna börjar snart förstå att PZPR inte riktigt kan hålla fast vid alla löften de gett den polska befolkningen och 1964 skriver 34 framträdande personer under en protest mot Polens kulturpolitik. Några år senare, 1968 förbjuder PZPR en “antisovjetisk” föreställning vilket leder till att studenter i Polen börjar protestera. PZPR förstår att de behöver en syndabock och skyller allting på judarna, vilket leder till att judar mer eller mindre tvingas lämna Polen.

1970 går ekonomin så dåligt i Polen att arbetare i hamnstäderna Gdansk och Szczecin börjar protestera över de höjda priserna vilket gör det svårt att ha råd med mat till hela familjen. PZPR vill ej att de här protesterna ska spridas till resten av landet så de skickar armén. Detta blodiga sätt att behandla protesterna får dock inte önskad reaktion av resten av landet och Gomulka tvingas avgå för att lugna ned de upprörda polackerna.

Edward Gierek får äran att ta över efter Gomulka, men det går ej som på Strömsö för honom heller. Ekonomin fortsätter gå dåligt och 1976 protesterar arbetare igen (återigen på grund av höjda matpriser). Gierek väljer också att skicka armén för att slå ned protesterna, fastän det inte gick så bra när Gomulka gjorde detta… Denna gång är dock polackerna inte lika chockerade av regeringens reaktion på protesterna och Gierek får hålla sin plats i PZPR. Arbetarna väljer dock att bilda en egen komitté för att säkra sin ställning bättre, Arbetarnas självförsvarskomitté. Den byter senare namn till Kommittén för samhälleligt självförsvar (KSS), som ännu är aktiv idag.

Under 80-talet börjar polackerna tappa tron på att ändring är möjligt och deras tilltro till den nybildade rörelsen Solidaritet är svag. Denna apatiska syn på politiken leder till ett lägre valdeltagande och mindre stöd till de som arbetar för förändring. För gemene medborgare är det här kanske ett självklart tecken på att kommunismen äntligen fått sitt fotfäste i Polen, men ledande kommunister i Polen vet att det ej är så. Sovjetunionen håller på att långsamt falla sönder och de polska kommunisterna vet att deras enda hopp på att behålla sina höga positioner är att göra kompromisser. Redan i juni 1989 skulle förändring ha kunnat ske i Polen, då ordnades det första delvis demokratiska valet på länge, men på grund av det låga valdeltagandet valdes en ny kommunistisk president till Polen, Wojciech Jaruzelski.

11 november 1989, dagen då Berlinmuren föll, börjar folk äntligen förstå att kommunismen faktiskt kan störtas. Folk börjar få sina röster hörda och regeringen tillåter fria fackföreningar i ett sista försök att lugna folkmassorna. Kompromissen fungerar dock inte och 1990 stiger Jaruzelski åt sidan så att folket får välja en ny president. Den nya presidenten blir Lech Walesa, en av grundarna till Solidaritetsrörelsen.

Att uppnå demokrati skulle inte bli lätt för Polen, problemen med ekonomin, protester och bytet från kommunism till kapitalism skulle försvåra det rejält. Men efter att de 1999 gått med i Nato och 2004 gått med i EU såg de flesta på Polen som ett fungerande demokratiskt land.

Efter en intressant och givande rundtur i Warszawas gamla stad och ghettområdett tog vi oss på egen hand till PRL life museet. Det är ett museum som berättar om den kommunistiska tiden i Polen. Vi hade en rolig guide och Martin och Stefan fick till och med uppleva att sitta och “köra” en Polski Fiat. På fredag var vi också till ett annat museum som fokuserar på Polen under kalla kriget, det här hade dock ingen AC vilket gjorde att det blev ganska varmt för en grupp på 19 elever, två lärare och en guide att vara där.